kväll på ängarna

Jag och Pasha begav oss ut mot Röinge utanför Halmstad för att promenera vid Fylle-ån. Klockan hade hunnit bli 20.30 och dagens hetta hade drivit bort. Kvällen var sval och lite fuktig, men mycket behaglig.

För att komma till Fylle-ån från det hållet jag kom, får man gå längs en åker och sedan genom en hage. Jag är släkt med markägaren och hade frågat om lov. ‘Det gick bra’, sade hon, ‘men korna kan attackera nu när de har kalvar’. Jag tänkte inte så mycket på det, eftersom det är en enorm hage och vi bara kunde välja att undvika korna.

Strax innan vi når fram till gärdsgården som ramar in hagen ser jag att korna står precis där jag planerat att gå in. Vi närmar oss och korna är inte aggressiva, men väldigt nyfikna. Både kalvar, kor och tjur kommer för att kolla på människan och den gula, pyttelilla mini-kalven som står utanför hagen.

De står i en enorm hage och man kan komma ner på fler ställen genom den, så vi vänder tillbaka mot bilen för att gå ner på ett annat ställe. På vägen tillbaka kan jag inte låta bli att fota gullgossen som är så fin i solen där han sträcker på sig och vädrar i luften.

  

Vi åker bort till en gård längre bort och får tillåtelse att gå ner genom deras hästhage. Vi börjar gå och Pasha får syn på både fasan och kanin. Duktig som han är behärskar han sig och går snällt vid min sida. Solen har sänkt sig längre ner på himlen och ljuset är mjukare. Marken är täckt av maskrosor som blommat över och nu står i fröbollar.

Vi är snart borta vid gärdsgården som gränsar av kohagen igen och jag glädjer mig åt att strax vara framme vid ån och ta vattenbilder. Råååm. Vilka står på andra sidan stenmuren? Världens snabbaste kor. De tittar välkomnande på mig och minikalven. Perfekt.

Men nu är vi iallafall precis vid slutet av deras hage och kan gå runt. Vi trasslar oss under trådstaket efter trådstaket för att komma ner mot ån, men det verkar som om vi bara möter mer hinder ju längre vi kommer. Vi går nerför en backe och när jag ser ytterligare tre trådstaket torna upp sig framför oss ger jag upp. Solen är snart nere och knotten äter på mig. Jag ger ifrån mig ett högt pust av ansträngning och frustration. Till höger om mig hörs ett läte nästan identiskt med det jag precis gjorde. Det är en Haflinger som svarar. Tack tänker jag och plockar fram kameran. Det var inte förgäves. Den går i en helt fantastisk, kuperad hage och Snart dyker ytterligare en häst upp.

 

 Vi vänder och går tillbaka. Jag avslutar rundan med ytterligare några bilder på minikalven som inte har annat än jakt i huvudet…

~ av kittenclaws på 25 maj 08.